Ända sedan jag var liten har jag fått höra att jag är tjock. Av någon anledning så verkar människor tycka att det är nödvändigt att tala om för en fet person att den är tjock. Som om det hade undgått personen. Ingen är så bra på dieter som en överviktig person, ingen har sådan koll på energiintag som en överviktig person. Ingen är så medveten om hur ens kropp ser ut som en överviktig person. Den enda gången du som inte är överviktig kan prata kropp och viktnedgång är om det är en direkt fara för hälsan för personen. Alla andra gånger har du inget med det att göra, så länge personen i fråga inte ber dig. Det du däremot kan vara är att vara en sjyst vän och ge positiva reaktioner istället. Har du inget positivt att komma med är det bättre att du är tyst.
Jag har hittat till världens bästa facebookgrupp som gör mig så glad. ”Alla storlekar är vackra”, en sida skapad av Linda Marie Nilsson. Det är en sida för alla icke män, dvs för alla som inte identifierar sig som en man. Här finns massor av pepp, fina historier och bilder. I natt la jag själv upp bilder på mig och min kropp, och wow vilka reaktioner. Det hade jag inte väntat mig. Efter 11h har jag 250 reaktioner och 58 kommentarer. Här nedan finns bilderna jag la upp.
Att vara fet och överviktigt är självklart ett hälsoproblem, men ibland kan det ena övervinna det andra och allt fler och fler människor börjar acceptera sina kroppar som de är. Det är inte många människor som matchar de kroppsideal som vårt mansdominerande samhälle efterfrågar. Pinnsmala med jättebröst och putrumpa. Det finns liksom inte, om det inte är på konstgjord väg, och de bilder vi matas av är i 99 fall av 100 på ett eller annat sätt fixade. I dag har du till och med funktioner inbyggda i mobilkamerorna för att bli fixad.
Jag själv har en viktresa att göra, för att jag ska få den vård jag behöver ha för att må bra. Jag ska gå ner i vikt till ett BMI under 30, jag ligger på 38 idag. Det är inget större problem för mig då jag vet vad jag måste göra och hur jag ska göra det. Startskottet för det är när jag får komma i gång med min utredning på Anova. Jag ”tröstäter” choklad för att hålla min dysfori under kontroll. Jag tränar ganska mycket. Att träna gör att kroppens fett förbränns, att bränna fett gör att jag tappar mina bröst. Mina bröst vill jag inte vara utan, så dysforin kommer som ett brev på posten, som vi sa förr. Det funkar inte riktigt så idag. Att se till att kroppen får tillbaka sin energi som den förbränt under ett träningspass går jättebra genom mjölkchoklad. Jag ligger på gränsen av vad mina knän tycker är roligt. Går jag upp mer gör det ont, går jag ner mår jag dåligt av dysforin, så jag försöker hålla mig i en bra nivå. Visst jag har andra åkommor som skulle bli bättre, sömnapnén skulle bli bättre, den ligger på tur att ta hand om. Med en snarkmaskin kanske jag blir piggare och mår bättre utifrån det perspektivet.
Jag har lärt mig att tycka om min kropp, jag har lärt mig att acceptera mina skavanker och valkar. Det är min kropp och det är den jag har, så det bästa jag kan göra åt mig själv är att tycka om den. Det blev betydligt lättare att tycka om kroppen efter att jag kommit ut och slipper sitta instängd i en kropp som ska se manlig ut. Nu bär jag klänningar, kjolar, tighta toppar. Jag badar i bikini och jag använder underkläder jag är bekväm i. Alltid matchande :D. Min goda vän Åsa brukar säga att jag är en sådan tant… jag vet inte det jag, jag har aldrig sett en tant i matchade underkläder. Jag vet att det finns många som tycker det här är jättekonstigt, men det får stå för dig. Jag mår bra och det är det viktigaste för mig. Hur du mår är ditt problem, kan jag hjälpa dig gör jag det gärna.
Isaa Sand - en helt onormal person 