Trigger Varning: En berättelse ur mitt liv som än idag påverkar mig.
Jag satt i soffan bredvid mig satt min dåvarande sambo, det var kväll och vi tittade på en serie. Telefonen ringer och jag hör en kvinnas röst, låt oss kalla henne Sara. Sara hade svårt att finna ord, hon grät och var förtvivlad och jag hade svårt att höra vad hon sa. Efter en stund kom hon till sans och vi pratade, jag förstod på en gång vad som var på gång. Jag hade under dagen läst en del konstiga Facebookinlägg från en då mycket kär vän. Känslan jag får vid kris infinner sig på ett ögonblick, jag talar om för min sambo att jag måste åka, det är viktigt och det är allvarligt. Hon förstår och önskar mig lycka till utan att veta vad som är på gång.
Jag slänger mig i bilen, v70in har aldrig gått så fort någon gång, och jag är glad att jag kan vägen. Det är skymning och heljuset är på. Jag är glad att jag inte möter en enda bil på de 9 minuter som det tar för mig att åka från där jag bort till färjan vid Munsö. Tankarna flög runt i huvudet, vad har hänt, hur långt är det gånget utifrån vad Sara berättade. När jag kommer och närmar mig färjan över till Adelsö ser jag hur bommen fälls ner, jag blinkar med helljuset och bommarna stannar, fälls upp och jag kan rulla på färjan. Dessa 6 minuter på färjan var det längsta jag vart med om. Det stod bara en bil på färjan som skulle över och jag gör en fuling och drar av först.
Några minuter senare svänger jag in på min väns gård. Det är mörkt, huset är upptänt, alla lampor är tända och musik hörs inifrån. När jag går fram till dörren hör jag ljud från baksidan av huset. Jag kan andas ut något. Jag får upp tankar i huvudet av att ännu är det kanske inte försent. Jag går runt husknuten, en brasa är tänd på baksidan. Fönstret är öppet och därifrån strömmar musiken. Jag ser dig, stegen du står på, snaran du är på väg att sätta runt din hals, spjutet mot din mage och kniven du fäst som spets. Jag ser bilden solklar även idag.
Jag går fram till dig, du hör mig inte först, vilket jag är glad över. Jag sparkar bort spjutet med en lätt spark i skaftet vid marken så det faller i backen. Jag skriker åt dig ”VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED!” Du tittar på mig med din påverkade blick, det stinker alkohol och flera flaskor ligger runt oss. Du svarar svamlande. Du talar om att du ska ta livet av dig för det är bäst för alla. Vi pratar en kort stund, plötsligt lägger du snaran runt din hals och kliver av stegen. Du blir hängande med snaran runt halsen, dina fötter sprattlar precis som på film. Men du föll inte, repet till snaran var för kort så du blev bara hängande. Jag fick tag i spjutet med kniven som du så omsorgsfullt satt fast. Med den nådde jag upp över ditt huvud och kunde skära av repet så du föll till marken. Du andades fortfarande, och du repade dig väldigt fort. Jag gissar att detta var över på några sekunder, men det kändes som en evighet.
Du sätter dig upp, du gråter, du dricker mer vin, skumpa till och med, en flaska från ditt bröllop om jag inte minns fel. Vi pratar en stund, du är i uselt skick. Jag lämnar dig inte. Jag knölar in dig i bilen och vi åker mot din bror. Jag behöver hjälp för att ta hand om dig. Här gör jag ett felaktigt val, jag skulle kört dig till psykakuten, inte hämta din bror. Vi har tagit oss in till fastlandet, vi åker mot staden där din bror bor, vi håller god fart över 110 km/h. Du öppnar bildörren och på väg att hoppa ur bilen. Som tur är har jag bra reaktioner och du har bara ett par shorts på dig i sommarnatten. Jag får tag i dig i fläsket på insidan låret, ett fast grepp och du blir hängande halvt utanför bilen. Du skriker att du vill dö, men jag låter dig inte göra det. Jag saktar in bilen och drar in dig, får dig att stänga dörren och jag kan låsa den från förarsidan.
Resten av natten är ett virrvarr, din bror och du hamnar hos mig och min sambo under natten. Du beter dig som ett svin, du skickar bilder till din x-fru där du hotar att ta livet av dig mitt badrum med mina gamla rakblad som du hittat i soporna. Här tar denna historia slut, jag behöver inte beskriva mer av den. Jag behöver bara reflektera.
Jag är arg, jag är fortfarande arg på dig för detta. Du har valt att inte prata med mig om det här, det gör mig så ledsen, så förtvivlad och arg. Du ville att jag skulle hitta dig död. Det var din plan, utifrån vad som skrevs på din facebookvägg, utifrån vad din mamma Sara berättade och hur jag sedan kunde lägga ihop 1 och 2 så ville du att jag skulle hitta dig död. Hängd i en snara och med uppsprättad buk, allt för att du inte skulle överleva. Hade jag inte kört Ekerö till Munsö på 9 minuter hade det vart så, hade inte färjekarlen stoppat bommen och väntat hade det vart så. Du hade lämnat dina barn till sitt öde. Ett av dina barn hade då vart utan både mamma och pappa. Din pappa ville prata med mig om detta, men jag har inte orkat. Jag vet att din x-fru och du fick terapi, och jag vet att du idag mår bättre, har ny partner och du verkar må bra. Det gör inte jag, jag mår inte alls bra efter det här. Jag drar mig för att träffa dig, framför allt när det finns alkohol med i bilden. Jag har lämnat flera aktiviteter där du dyker upp för att du kommer och är alkoholpåverkad. Jag dricker inte alkohol på tillställningar där du kan dyka upp. Jag ser till att jag är nykter och har bil så jag kan åka. Jag mår skit av det här och vet inte hur jag ska kunna vända på det, Jag har bett dig att höra av dig när du är nykter, men du har inte hört av dig, och jag förmår mig inte att ta kontakten.
Det jag vet idag är att jag skulle kört dig till Sankt Görans psykakut, inte hämtat din bror.
Isaa Sand - en helt onormal person 