[Isa] livet

I bland går livet rakt ner i diket

Jag tog ett beslut, att jobba mindre, och leva mer. Jag lämnade ett IT-jobb med en stadig inkomst med hög lön till att som just nu knappt ha råd med tak över huvudet. Då jobbade jag igenom snitt 10h o m dagen, året runt. Spenderade 2h i bilen varje vardag. Ibland vart det ”röd” dag, men jobbet rullade på som vanligt. Ansvaret fanns där 24/7 oavsett dag, kundernas system skulle rulla oavsett om det var måndag morgon eller julafton.

I dag jobbar jag så lite som möjligt, vilket gör mig enormt sårbar, men vad skönt det är. Jag jobbar när jag själv vill, ibland när kunderna vill, men det är en annan sak. Jag har inte vart anställd på 15 månader, jag hankar mig fram, ibland har jag fått lov att ta hjälp av soss för att få behålla taket över huvudet, och inte för ens nu har min kropp börjat fatta att den inte behöver vara på alerten 24h om dygnet. Nyligen har min kropp börjat förstå att den kan få sova mer än 6h timmar. Även om jag vaknar efter 5h kan jag nu somna om. Jag planerar mitt liv utifrån 8h sömn, inte 5h som tidigare.

Gränsen mellan att jobba och inte jobba är extremt tunn, som tekniker är det enklare, men att jobba med ansvar och ha ett NKI, ”Nöjd kund index” som ett kvitto på din insats är inte bra. Visst, det får affärerna att gå bra, för det enda du jobbar för är att kunden ska vara nöjd, så att den klickar fler 5:or på utvärderingen. Men detta kostar, jag skulle vilja säga att detta kostar människoliv i värsta fall. Åtminstone människors hälsa. Att mätas på NKI gör att du överlevererar, vad säger avtalet? Levererar vi enligt avtal bör det vara 5, inte 2,5 – 3 som det är idag. Att leverera enligt avtal, åtgärda ett problem inom ramen av avtalet bör ge en femma. Allt annat är överleverans, överleverans betyder att någon gör för mycket, det här behöver du som arbetsgivare se upp med. Överleveransen pressar dina anställda mer och mer och mer samtidigt som priset på deras arbete sjunker. Jag sticker ut näsan och säger att det här är på väg att gå rakt ner i diket. Din personal jobbar ihjäl sig, enbart för att din kund ska vara nöjd för att dina säljare gjort ett taskigt jobb på avtalet.

Just nu sitter jag här, ligger 4000 back den här månaden för att ha tak över huvudet, enbart för att en arbetsgivare inte får fingrarna ur och betala ut lön för nedlagt jobb. Frågan är om jag någonsin kommer få se den utbetalningen. Så vad lär vi oss av det? Att inte vara så jävla godtrogen. Att skriva avtal och inte vara så jävla snäll. Så ”gårdloppis” here we come, dags att rensa ut överblivet från hemmet. Så vet ni något jag äger som ni vill ha så hör av er. Allt är till salu för rätt pris. När jag slutade vara anställd hade jag en buffert om 3 månadslöner, men den är sedan länge slut.

Nu har jag tagit beslutet att lämna IT-branchen, jag har sedan jag slutade som anställd sökt 30 – 35 jobb i månaden, vilket jag måste för att få fortsätta med a-kassa. Jag har sökt ca 400 jobb som matchar min CV och vart på 3 anställningsintervjuer. Sist jag var tillgänglig på arbetsmarknaden skickade jag 4 cv och fick 6 intervjuer. Jag vet att min CV inte är dålig, så något annat måste ju vara ett problem. Jag kan inte säga exakt, men jag har mina misstankar. Då CIS vit man, nu transfeminin MTX. Så har du en öppning för en kroppspossitiv transfeminin MTX så hör av dig! Jag vägrar tro att världen är skit!

[Isa] bågskytte

Förlåt Eskilstuna Bågskytte

Ibland blir det fel, och ibland upptäcker vi det lite sent. Den här gången har jag upptäckt det ungefär 1,5 år för sent. Jag ber verkligen om ursäkt för denna felskrivning, denna aktiva hjälp en får av sin mobiltelefon att välja ord. Jag försökte erbjuda domarhjälp, men det ordet fanns tydligen inte i min mobiltelefons ordlista så ordet blev Dödshjälp. Jag ber 1000 ggr om ursäkt för detta, jag skulle ha kontrolläst mitt mail innan jag klickade på skicka.

[Isa] livet

Porr, inte riktigt som det är tänkt.

Sedan jag var liten har jag kollat på porr, utvik och nakna kroppar. Jag gissar att jag hittade brorsornas porrtidningar någon gång när jag var 9 – 10 år. Vi bodde på Röbacken i Sörvik utanför Ludvika. Mitt rum var uppe på övervåningen, mina bröder hade sina rum på nedervåningen. På toaletten på nedre plan fanns porrtidningslagret i en trälåda som dolde vad jag gissar ventilationsrör. En decimeter tjock hög med porrblaskor. På toaletten nere fick en sitta i fred. Porrblaskorna kunde nås från sittande ställning. Jag minns att jag vid några tillfällen försökte gömma någon tidning på badrummet på övervåningen, i handduks högen. Det gick så där, mamma blev arg.

Jag minns min första orgasm med utlösning. Jag var 11 år. Jag låg i sängen på mitt rum, jag hade ett par pyjamasbyxor på mig som jag hasat ner en bit. Jag hade en gammal sliten tidning med ett vad som då ansågs som ett oskyldigt utvik. Det var en mörkhårig kvinna, naken, så när som på ett par rosa glittriga benvärmare. Hennes bröst syntes, inga könsdelar och hon hade könshår. Jag runkade med den ena handen, höll upp tidningen med den andra, som 11 åring är inte det världens lättaste uppgift med små händer. Redan då, den första gången jag runkade, fick orgasm och utlösning försvann mina tankar till hur det skulle vara jag som var utviket. Hur jag kände mig med hennes bröst hennes kön och framförallt benvärmarna. Jag blev förvånad när jag fick utlösning, tidigare hade jag bara känt en stickande och nästan kliande känsla i mitt kön.

Jag konsumerar fortfarande porr, viss porr låter jag bli, jag håller mig till amatörinspelade filmklipp, vilka jag hoppas att innehåller mindre droger, tvång och övergrepp. Jag tittar även till viss del på camstreams. Fortfarande idag, vilket har vart den röda tråden sedan jag var liten är underkläder och skor. Även idag innehåller den konsumtion jag gör underkläder och skor, och funktionen är den samma, jag använder porren för att komma bort i tanken från mig själv, jag ser mig själv i aktörens underkläder, skor och händelser. Jag tittar inte på personen på det viset som många män gör, något att belägra. Jag tänker mig in i tanken av att vara den belägrade.

Mycket porr och utvik är idag objektifierande, kvinnan görs till en förkrympt liten lort som inget annat duger till än att sätta på. Den porren undviker jag i allra högsta mån. Jag föredrar amatörinspelningar där aktörerna visar att de anser det vara ok. Ofta går även valet av porr till animerade klipp, där ingen människa råkar illa ut. Jag tittar på underkläderna, inte på personen i sig. Jag tittar på hur underkläderna sitter på personen kropp. Hur skulle dom sitta på mig? Jag ser hur aktörerna jobbar under sexet och min fantasi hamnar på hur det skulle kännas på mig själv. Klippen når sitt klimax, orgasmer i amatörfilmer ser annorlunda ut än i Hollywoodporren, de ser äkta ut, vilket jag hoppas att de är. Tittar en på min browserhistorik på en porrtittarstund har jag nog gått igenom flera hundra klipp. Allt för ofta tar personerna av sig sina underkläder, då tappar jag intresset och byter klipp. Tar personen av sig sin BH, byter jag oftast klipp.

När jag var gift konsumerade jag porr, jag gjorde min dåvarande fru ledsen gång på gång på gång. Jag tittade på porr och runkade medan hon låg i sängen i rummet bredvid. Jag låg i soffan och zappade porr på parabolkanalerna. Helt värdelöst, då dessa oftast är fultillverkade skitinspelningar, men det visste jag inte då. Min x-fru var väldigt ledsen över det här, hon kände sig bortglömd, porrtittandet jämfördes med otrohet från hennes sida. Jag gjorde henne enormt ledsen, men jag kunde inte förklara varför jag tittade, hur jag tittade. I dag när jag tittar i backspegeln 10 år senare vet jag varför, jag vet hur jag tittade, och jag vet vart mina fantasier tog mig. Jag har sedan jag vart liten tittat på porr för att få se nakna, kvinnligt formade personer för att ge min hjärna den bildliga stimulering som Y kromosomshjärnor vill ha. Jag önskar att den funkat utan det visuella, mitt liv hade blivit enklare då, jag hade bråkat mindre med min x-fru och livet hade sett annorlunda ut.

Porr idag är väldigt splittrande, den kan vara väldigt förnedrande och objektifierande. Många tolkar porr som prostitution, då sexuell tillfredsställelse byts mot pengar. Jag förstår den tanken. När jag skrev den här artikeln dök tanken upp om ”rättvisemärkt porr”. Det finns en hel de att läsa om det, många kvinnliga producenter lyfts fram, surfar en runt på siterna som presenteras så är det som att förflytta sig till början på 20 hundra talet i design och länkning. Det som dock fick mig att lyfta på ögonbrynen var att när jag skummade igenom artikelarkiven med noveller så fanns där på de flesta sidorna en kategori för incest. Jag orkade inte läsa någon artikel där ur, jag såg bara att det fanns massor av noveller i genren. Jag hittar dock inte så mycket om just ”rättvisemärkt” eller fairtrade utan det skrivs mest om feministisk porr. För er som missat det så sätter feministisk porr kvinnan i centrum, det är kvinnans njutning som är det centrala, vilket passar mig utmärkt, dock är det lite för lite underkläder och skor.

Diskutera gärna ämnet under inlägget på min Facebooksida:
https://www.facebook.com/theisaasand/

[Isa] dysfori, livet

Dysfori, känsla av olust, retlighet och illamående.

Redan som 4 – 5 åring vet jag med mig att jag hade funderingar på varför fick inte jag om vissa saker, jag fick ingen kjol. jag fick ingen klänning även om jag ville ha det, och jag förstod inte då varför. Varför hade jag en snopp och min bästa kompis en snippa. Jag kunde stå och kissa i skogen, det var ju enkelt, men det visade min kompis med snippan att hon också kunde. Jag älskade att leka med henne, det var inte det här tuffa, fräna som killa skulle göra, utan det var lite mer stillsamt, vi ritade mycket, pysslade mycket, ibland var vi med och lekte med de andra killarna. Jag miss hur glad jag var när jag faktiskt en dag fick en rosa My Little pony häst av min pappa, och jag minns hur ledsen jag var när en kompis stal den och sprängde den i luften med en kinapuff.

Redan som liten har jag haft en känsla i kroppen, för att beskriva den närmare känns det ungefär som känslan en får när en har glömt något, fast den känns på sitt eget vis så den går att separera från den andra. Jag visste inte vad denna känsla var, jag kunde inte berätta om den för någon, för jag visste inte då att jag hade den. För jag hade den ju jämt. Att det här var förstadiet till min dysfori har jag lärt mig på äldre dar.

Jag led inte av min dysfori för ens jag kom upp i puberteten. Men jag visste inte heller då varför jag mådde som jag mådde, hur det påverkade mig. Min penis har inte för ens sista tiden gett mig dysfori, vilket är en utveckling jag inte räknat med, men den kommer vid vissa tillfällen, i vissa sammanhang. Min första dysfori som dök upp var röstförändringen, många av oss gillar nog inte sina röstar, tycker det är olustigt att lyssna på sig själv inspelad, men min dysfori går lite längre. Jag får rysningar, jag känner mig äcklad av att höra min egen röst, jag får in känslor i kroppen som ger mig signaler om att det vore bättre att sticka sönder trumhinnorna bara för att slippa. Hade jag vart mentalt nedbruten hade nog det vart ett alternativ. Att sjunga var hemskt, jag sjöng i kör i låg och mellanstadiet och jag älskade det. I dag tar jag knappt ton när någon fyller år. Röstdysforin är opererbar, men jag vet inte om jag är beredd på att ta komplikationerna, så jag ser fram emot att börja jobba med en logoped för att förändra mitt sätt att använda min röst.

Den andra dysforin som dök upp var kroppsbehåring, jag ville inte ha hår på kroppen. Hår på benen, på armarna, på bröstet, på ryggen, på rumpan. Överallt finns det hår. Dysforin över kroppsbehåring är ett av två stora problem jag har idag. Jag vill inte visa mig, jag blir äcklad av att någon ser min kropp med hår på. Idag rakar jag mitt hår som jag ser och kommer åt, det som ger mig dysfori dagligen. Tyvärr vill inte min hud rakas lika ofta som jag vill för att hålla huden len konstant, så jag får raka efter schema. Vet jag att jag ska bort på något, eller träffa någon där jag vill bära en urringad tröja får jag planera in i veckokalendern vart rakningarna ska ske för att jag inte ska lämna duschen blodig. Ibland händer det att dysforin tilltar när jag duschar utanför schemat, jag skär sönder mig så blodet rinner för att hårsäckarna är irriterade. Resultatet blir att jag blöder, och kan ändå inte bära den tröjan jag vill, för jag blir full i sårskorpor. Jag har testat i stort sett allt som jag kan göra på egen hand, det enda som finns kvar att göra är att ta bort det med laser, vilket jag tyvärr inte har råd med. hade jag kunnat få rensa bröstkorgen hade det vart en stor vinning och ett betydligt lättare vardagsliv att leva. Dysforin finns inte över hår i ansiktet, vilket är lite underligt. Fast just nu är jag glad över det, min skäggväxt gömmer lite skavanker i ansiktet som jag inte är överens med ännu, även om det går framåt på den fronten med.

Min tredje, men andra stora dysfori är mina bröst. Sedan jag var liten har jag haft bröst, för att jag vart tjock. Jag har vart glad åt mina små bröst, fast jag inte har vågat säga det som yngre. Jag formade ofta min händer runt brösten, kände på dom, klämde på dom och fantiserade om att dom en dag skulle bli stora. Men eftersom min kropp ger mig mer testosteron än jag vill ha så blev det inte riktigt som mina fantasier. I dagsläget lider jag av dysforin för avsaknaden av de bröst jag vill ha. Jag väljer att hålla den storlek på min kropp som jag har idag för att bibehålla de bröst jag har. Går jag ner i vikt, vilket vore bra för mina fötter och knäns skull så kommer jag tappa de bröst jag har och då kan jag lika gärna ligga kvar i sängen resten av livet. Eller så ser jag till att träning kompenseras med choklad. När min diagnos är klar kommer jag behöva minska mitt BMI till 30, ligger på 38 idag, för att jag ska erbjudas operation. En plan för hur jag ska tappa dessa 8 steg på BMI skalan finns redan. Största problemet blir att jag kommer tappa mina bröst, om jag inte går över på östrogen som hormon i kroppen, vilket jag är villig att göra för att må bättre. För att operationen ska bli bra behöver kroppen minst ett år på östrogen för att den ska hinna förflytta fettdepåer. Förhoppningsvis ger den resultat fort på mina bröst så fettet flyttas dit som jag vill, vilket skulle underlätta dysforin. Som alternativ är att bära någon form av protes. I dag använder jag till viss del inlägg i mina bhar för att flytta brösten dit jag vill ha dom för en naturlig form. Dessa inlägg kan bytas ut mot silikonproteser, det hade jag vart avhjälpt med för dysforiska tankar även idag, men dessa skulle jag få betala själv i dagsläget, vilket jag tyvärr inte har råd med. Då skulle jag kunna bada och simma, vistas i vatten och på stranden utan att må dåligt.

Den sista dysforin jag känner är den som kommit på senare tid, ju mer feminint jag fått mitt uttryck desto mer har dysforin för min penis växt, inte för sexuellt nyttjande av den utan för att den är i vägen, dysforin kommer när den hänger och dinglar fritt, vilket är ganska enkelt att lösa. Jag bär alltid tighta trosor som håller fast paketet, och det finns tekniker för att platta ut och dölja det för att använda kläder som är tighta i den regionen. Dock är det ett problem att kissa när en använder den tekniken. Om och huruvida jag kommer göra något åt den vet jag inte i dagsläget, det får framtiden visa. Något som däremot kopplas till dysfori runt penisen är den ovilja jag har till penetrerande sex. Tidigare har jag känt av den till och från, men långt i från jämt, knappt att det går att säga ofta, men den har funnits där. I dagsläget kan jag inte ens tänka mig att stoppa in min penis i någon, eller något.

[Isa] livet

En familj i förfall

Inte för att jag firar påsk, men sedan jag var liten har påskhelgen vart en helg, liksom julen en helg där familjen träffas. En helg som jag alltid uppskattat. Det har målats ägg, ätit mat och väldigt ofta har påsken vart bland de första helgerna med vår i luften. Jag har minnen av påsken sedan jag var liten, då vi träffades hemma hos mormor och morfar. Alla kusinerna var där, mormor hade lagat mat i dagar och liksom alla andra högtider i Sverige skulle samma typ av måltid inmundigas. Vi barn hade i förväg gjort massor av påskkort, vi klädde ut oss till påskkärringar och vi drog byn runt för att byta påskkort mot godis och ibland pengar. Någonstans tog detta slut, det tog slut och mammas familj splittrades.

När mitt barn var litet, och mina bröders barn var små träffades hemma hos mamma och pappa. Mamma och pappa fixade den klassiska maten, vi barn tog med oss några få matvaror till bordet, vilka i förväg delades ut av mamma. Mitt barn lekte med sina kusiner, påskkort och påskkärringeriet hade försvunnit, min dotter fann ingen glädje i att spöka ut sig, hon nöjde sig med det godis som fanns hemma. Jag minns de fina vårdagar vi hade under några påskhelger med familjen ute på Vallen, det område som min mamma och pappa för sista gången bodde tillsamman. Någonstans tog detta slut, det tog slut och min familj splittrades. Mamma och pappa skilde sig, av en anledning jag inte skriver om här utan deras medverkan.

Under några år har det försökts att att fira påsk eller jul, med bas i Sörvik, en by norr om Ludvika. Det hus som min morfar först byggde, det hus mamma och pappa köpte när jag gick i högstadiet, det hus som min äldsta bror nu äger. Min bror är den som vart kärnan i familjen efter att mamma och pappa gick skilda vägar. Hans hus har alltid vart öppet, han har alltid hjälpt till när det behövts och han har alltid funnits där. Min bror hjälper min mamma som numera är pensionär. Han är den som finns där när mamma behöver hjälp. Något som jag har svårt att vara när vi har 25 mil mellan varandra.

Någonting förändrades när jag och min dåvarande fru och barn flyttade till Stockholm. Min gissning är att jag fick Stockholmarstämpeln på mig, det är något illa sinnat hemifrån. Något som de som flyttade till Stockholm som lycksökare. Att lilla hemstaden inte räcker till. Vi blev drabbade av ”det är så långt till er” så ni kan väl komma till oss syndromet. Vi hamnade mer och mer utanför. Jag började se ”familjesammankomster” utan att min familj blev inbjuden, eller informerad att detta skulle ske. Vid några tillfällen såg jag till att vi bjöd in oss själva för att min dotter skulle få träffa sina kusiner.

Idag är det den 20 april, det är min födelsedag. En dag som numera gör mig ledsen och nedstämd. Jag minns ett födelsedagskort jag fick en gång. Det var då populärt att ge födelsedagskort som berättade vad som hänt just den dagen. Det var en lista på saker som hänt, och en lista på kända personer som är födda samma dag. Den jag minns är Hitler. Han föddes 20 april 1889.

Numera känns min födelsedag som en belastning för de jag älskar och håller av. Så varför ska den firas? Sedan vi flyttade till Stockholm är det bara min mamma och pappa som besökt mig denna dag, men det har avtagit med tiden, under en tid upprätthöll min mamma någon form av födelsedagspresentsordning. Hon tiggde pengar av mina bröder till en present, och vise versa när mina bröder fyllde år. Mamma blev familjens representant och åkte runt. Nu är det 2 år sedan hon senast besökte mig.

I år är jag ensam, ingen kommer, jag har inte bjudit in någon, jag tänker inte bjuda på tårta, jag tänker inte städa, ta rätt på disken eller göra något extra. Jag har fått ett kuvert från pappa med ett Påskkort och 2 trisslotter, dom ligger oskrapade på bordet. jag ska skrapa dom någon dag när jag mår bättre. Sist jag fick trisslotter som vinst i en bågskyttetävling gav jag bort dom, för jag inte gillar spel och lotteri. Personen som fick dom vann 10 000 kr. Jag fick en swish av min mamma för en startavgift för någon av årets 3D tävlingar. För några veckor sedan bjöd min dotter upp mig till Leksand, vi kollade Hockey och hon bjöd på middag, för min födelsedag i förväg. I går fick jag ett ”skin”, alltså ett utseende i Fortnight, ett dataspel som jag spelar. Tack för er uppvaktning.

Nu ska jag ska bara försöka få denna dag att rulla på så fort som möjligt för att den ska vara över och att det ska bli tisdag och vardagen infinner sig igen. På tisdag mår jag bättre. Jag önskar inget hellre än att min familj kan återförenas och bli en stark familj tillsammans, oavsett skilsmässor och separationer. Oavsett så finns det historia i alla inblandade personer i vår familj, och varför kan vi inte bara se till att bli en stark gemensam kraft som jobbar för allas bästa.

Oavsett vem du är i min familj, så älskar jag dig. Det finns hinder idag som måste raseras innan vi kan återförenas. Jag är öppen för det, men har mina krav. Är du redo?

[Isa] livet

Jag hörde dig ropa

Triggervarning: sexuellt språk och övergrepp.

Det var en fredagkväll, jag minns det som igår. Jag hörde din röst, du ropade efter mig från nedervåningen. Jag visste vad du ville, dina ord var välbekanta. Jag kände pirret i magen. Jag blev lite nervös. Jag dröjde mig kvar uppe en stund, du ropade igen. Jag kunde se bilden i huvudet, känna smaken i min mun. Jag kunde se njutningen i ditt ansikte, jag kunde se hur du kommer. Jag tassade försiktigt ner, smög ljudlöst och försiktigt så ingen i huset skulle höra mig.

Jag öppnade dörren, ljuset i rummet var dämpat, musiken spelades på stereon. Du låg där på sängen, naken. Jag betraktade dig, såg på dig, jag kände den där konstiga känslan i kroppen, det kittlades i maggropen, något förbjudet var på väg att hända. Du smekte din kropp, och ditt kön, du njöt. Jag gick sakta fram till dig, mina händer smekte ditt kön, jag böjde mig framåt, lät min mun komma närmare. Jag lekte med min tunga, du stönade, din kropp började röra på sig. Min mun omslöt din penis så djupt jag bara kunde. Jag jobbade med munnen precis som du lärt mig, jag lekte med tungan på undersidan av ditt ollon, din andning började bli tyngre, du grimaserade och plötsligt kände jag den salta smaken i min mun.

Jag var 11 då, du var äldre, du var i en nära relation. Fy fan för dig, att du i maktställning utnyttjar barns rädsla och underkastelse. Hade jag vetat bättre när jag var yngre hade jag agerat. Nu mer än 30 år senare kan jag inte annat än att berätta om vad som hänt. Ditt beteende idag är avskyvärt, din homofobi är bara ett skydd, din rasism och ditt sätt att agera är bara vidrig. Ändå skyddar jag dig. Jag väljer att inte gå ut med vem du är, för ditt dina närmastes skull. Samtidigt jag vill rikta ett tack till dig, tack för att du fick mig att öppna ögonen i tidig ålder och acceptera människor utifrån de individer de är, och tack för att du lärt mig suga kuk, det uppskattas av många.

Det här var inte en egnångsföreteelse, antalet gånger övergreppen skedde var ganska många, jag minns inte antalet, men jag minns ställen där det ägt rum. Jag minns musiken, lukter, smaker och ljud. Dina ord ”Ska vi hålla på” sitter fortfarande fastetsade i mitt huvud. Jag får rysningar av orden, inte mysiga trevliga, utan vidriga och äckliga.

Enligt Uppdrag gransknings avsnitt om ”Tranståget och tonårsflickorna” så kan detta vara en anledning till min transsexualitet. Nu är det inte det, eftersom jag har identifierat mina transkopplade tankar till långt innan dessa händelser ägde rum. Det är tråkigt att du inte accepterar den jag är, den jag har blivit. Jag är inte långsint, vill du ha kontakt så är du välkommen att höra av dig och be om ursäkt för vad du gjort och vad du stått för. Innan dess tänker jag inte ha kontakt med dig, och det här påverkar tyvärr våra gemensamma vänner. Så om du vill kan du börja lära dig om transsexualism här:
http://www.transformering.se/ Vill du lära dig mer så är denna länk också bra: https://www.transammans.se/

[Isa] livet

Nya kläder, nytt företag

Jag gjorde slag i saken och beställde lite nya kläder. Jag tänkte jag skulle testa om Shein. Jag hittade en dress som jag blev kär i. Jag hoppas jag kan ha den, storleken ligger precis på gränsen men vi får se. En uppdatering om resultatet kommer när kläderna kommer hem om några veckor. Jag ska sy om axelbanden till spännen, istället för rosetter på axlarna är tanken.

Till dessa behöver jag ju så klart en ny fin vit top, och jag valde denna med liten krage för de dagar där jag inte kan hålla bort min hårväxt på överkroppen. Jag har problem med att jag behöver raka bort håret oftare än vad huden vill.

Jag har flertalet vita toppar men alla är mer eller mindre urringade, vilka jag inte kan bära de dagar då stubben är för kort att raka bort. Rakar jag då kommer jag gå blodig ur dushen. Vilket tyvärr händer alldeles för ofta. Det är en del av min dysfori som jag söker hjälp för. Jag tänkte försöka skriva en längre artikel om hur jag upplever min dysfori. Kan tänka mig att den kan vara klar för publicering nästa fredag kanske. Men i korta drag så känner jag en äcklande känsla av min kroppsbehåring. Tidigare har den bara vart på kroppshår, men den börjar komma även på min ansiktsbehåring. Så skägget ligger i farozonen det med.

Dessutom sprang jag förbi en mesh hoodie. Jag har en liten kärlek till mesh och genomskinliga plagg. Jag tycker det är skitsnyggt, men jag vet att det finns människor som inte uppskattar det, i alla fall inte på mig. Men så länge jag trivs i kläderna så bryr jag mig inte om vad du säger längre. Jag fick ett bakslag för ungefär ett år sedan, jag var hemma hos min mamma och hälsade på och vi skulle iväg någonstans. Jag klädde på mig ett par svarta tights och en stickad klänning, vilket inte var populärt. Jag bytte om, men mådde absolut inte bra av att stänga in mig igen. Den dagen tog jag beslutet att bara lyssna på mig själv i fortsättningen, kring mina klädval.

Så om du inte gillar att titta på någon som klär sig i kläder som inte faller dig i smaken, så har du absolut ingen rätt att kommentera, vare sig till den personen eller om den personen. Till och med vita tubsockor i sandaler är ok. Även om jag själv aldrig skulle bära det. Så gillar du inte vad du ser när du möter en person, så var tyst. Har du inget snällt att säga så var bara tyst!

  • Stockad klänning med svarta tights.
  • Min första meshtröja ❤

LÄNKAR
Kläder: https://www.shein.se
Top: https://www.shein.se/Plus-Mock-Neck-Rib-knit-T-shirt-p-670503-cat-1890.html
Jumpsuit/byxor: https://www.shein.se/Plus-Shoulder-Knot-Double-Breasted-Wide-Leg-Jumpsuit-p-662110-cat-1927.html
Mesh Hoodie: https://www.shein.se/Plus-Fishnet-Mesh-Hooded-Jacket-p-613075-cat-1940.html

[Isa] bågskytte, kroppspositiv

Bikinikropp

Alla har vi en kropp, har du en bikini? Bra, sätt på dig den så har du en bikinikropp. Alla har vi nog känt att det har vart jobbigt så här på vårkanten. Solen börjar värma, himlen får en mörkare blå färg, molnen får en annan form. Värmen och himlens färg får i alla fall mig att längta till sommaren. Att kunna vistas ute, vid sjön. Få din kropp smekt av solens varma strålar och sakta se din hudfärg gå från blekvit till en skön brunnyans. Nå ja, så sensuellt är det inte, de flesta av oss bleka nordbor blir kräftröda däremellan, vissa förblir det hela sommaren. Jag har i alla fall turen att få en ganska fin ton på min hud efter några timmar i solen och något dygn som kräftröd.

Många är vi, som allt för ofta drar oss för att ge oss ut på stranden. Klä oss i minimala kläder och vara bekväma idet. Jag har under säkert 10 års tid alltid solat i string, jag hatar solränder och bleka solbränneshorts. Tyvärr lyckas jag nästan alltid få dessa ändå då jag hamnar i solen under ett och annat träningspass, då mina underben får mer sol än min rumpa och mina lår. Det händer också ganska ofta att jag bränner arslet då jag har lätt för att somna i solen. Förra året slog jag nog rekord då jag och några vänner var i Höllviken. Ena dagen brände jag magen runt naveln av någon anledning. Dagen efter tänkte jag… aaah bara 30 min på mage för att ge ryggen en omgång. Men ojj vad fort John Blund passerade, och arslet fick sig en omgång.

Att träna och tävla i bågskytte har en tendens till att förstöra det här med en solbränna, tävlingsklädsel, t-shirt, mmm… tack för den cykelbrännan. Så jag försöker att upphäva detta fenomen genom att träna i andra kläder. På min hemmaträningsbana fläktar det alltid, så en kjol är ett helt underbart plagg, svala ben kyler kroppen väldigt bra. Denna kjol är även känd från teve. Oftast tränar jag i en bikinitop, fast just denna dag blev en spontanträning efter en gräsklippning så det blev iförd den BH jag hade på mig.

Att vara kroppsfixerad har nog de flesta av oss stött på. I min drömvärld som jag önskade såg jag min kropp som den perfekta kvinnans med timglasmidja, höfter och matchande bystmått. Nu vet jag att det kommer aldrig att ske. Jag är för gammal för att fixa det. Hade jag påbörjat samma resa jag gör nu innan min pubertet hade jag haft helt andra chanser. Nu får jag leva med det jag har och göra det bästa av situationen. Jag har lärt mig att trivas med min kropp och den enda som mår dåligt av att se den är den som behöver se över sina värderingar. Ni är tyvärr fortfarande ganska många, men jag hoppas att ni vänjer er med tanken att alla människors kroppar har samma värde och rätten att häckla någon är inte din.

Inför kommande sommar har jag inhandlat en ny bikini, en bikinitrosa med hög midja och string, något som jag letat efter länge. Bikinitrosorna kommer från nelly.com och bikinibehån från Kappahl. Den kommer troligen bytas ut under sommaren, och jag uppdaterar nog med någon annan färg med vad det lider.

Jag har en kropp, och jag hat några bikinis, så jag har en bikinikropp. Ses vi på stranden i år? Jag har sagt upp mitt abonnemang i vassruggen. Låt oss gemensamt visa världen att alla kroppar hör hemma i en bikini på stranden.

LÄNKAR
Svtplay: https://www.svtplay.se/video/18425786/sm-veckan/sm-veckan-bagskytte-1
Ett klipp från 2018 års Guldfinaler i Recurve där jag står som domare.

Google: https://www.google.com/search?q=cykelbr%C3%A4nna&source=lnms&tbm=isch&sa=X&ved=0ahUKEwjb-6Wur9LhAhXpk4sKHVDNCsIQ_AUIDigB&biw=1680&bih=907
Random bildgoogling på ”cykelbränna”

Nelly.com – bikinitrosor: https://nelly.com/se/kl%C3%A4der-f%C3%B6r-kvinnor/badkl%C3%A4der/bikinis/nly-beach-200426/ibiza-high-panty-133501-0014/


[Isa] kroppspositiv

Alla har en kropp

Ända sedan jag var liten har jag fått höra att jag är tjock. Av någon anledning så verkar människor tycka att det är nödvändigt att tala om för en fet person att den är tjock. Som om det hade undgått personen. Ingen är så bra på dieter som en överviktig person, ingen har sådan koll på energiintag som en överviktig person. Ingen är så medveten om hur ens kropp ser ut som en överviktig person. Den enda gången du som inte är överviktig kan prata kropp och viktnedgång är om det är en direkt fara för hälsan för personen. Alla andra gånger har du inget med det att göra, så länge personen i fråga inte ber dig. Det du däremot kan vara är att vara en sjyst vän och ge positiva reaktioner istället. Har du inget positivt att komma med är det bättre att du är tyst.

Jag har hittat till världens bästa facebookgrupp som gör mig så glad. ”Alla storlekar är vackra”, en sida skapad av Linda Marie Nilsson. Det är en sida för alla icke män, dvs för alla som inte identifierar sig som en man. Här finns massor av pepp, fina historier och bilder. I natt la jag själv upp bilder på mig och min kropp, och wow vilka reaktioner. Det hade jag inte väntat mig. Efter 11h har jag 250 reaktioner och 58 kommentarer. Här nedan finns bilderna jag la upp.

Att vara fet och överviktigt är självklart ett hälsoproblem, men ibland kan det ena övervinna det andra och allt fler och fler människor börjar acceptera sina kroppar som de är. Det är inte många människor som matchar de kroppsideal som vårt mansdominerande samhälle efterfrågar. Pinnsmala med jättebröst och putrumpa. Det finns liksom inte, om det inte är på konstgjord väg, och de bilder vi matas av är i 99 fall av 100 på ett eller annat sätt fixade. I dag har du till och med funktioner inbyggda i mobilkamerorna för att bli fixad.

Jag själv har en viktresa att göra, för att jag ska få den vård jag behöver ha för att må bra. Jag ska gå ner i vikt till ett BMI under 30, jag ligger på 38 idag. Det är inget större problem för mig då jag vet vad jag måste göra och hur jag ska göra det. Startskottet för det är när jag får komma i gång med min utredning på Anova. Jag ”tröstäter” choklad för att hålla min dysfori under kontroll. Jag tränar ganska mycket. Att träna gör att kroppens fett förbränns, att bränna fett gör att jag tappar mina bröst. Mina bröst vill jag inte vara utan, så dysforin kommer som ett brev på posten, som vi sa förr. Det funkar inte riktigt så idag. Att se till att kroppen får tillbaka sin energi som den förbränt under ett träningspass går jättebra genom mjölkchoklad. Jag ligger på gränsen av vad mina knän tycker är roligt. Går jag upp mer gör det ont, går jag ner mår jag dåligt av dysforin, så jag försöker hålla mig i en bra nivå. Visst jag har andra åkommor som skulle bli bättre, sömnapnén skulle bli bättre, den ligger på tur att ta hand om. Med en snarkmaskin kanske jag blir piggare och mår bättre utifrån det perspektivet.

Jag har lärt mig att tycka om min kropp, jag har lärt mig att acceptera mina skavanker och valkar. Det är min kropp och det är den jag har, så det bästa jag kan göra åt mig själv är att tycka om den. Det blev betydligt lättare att tycka om kroppen efter att jag kommit ut och slipper sitta instängd i en kropp som ska se manlig ut. Nu bär jag klänningar, kjolar, tighta toppar. Jag badar i bikini och jag använder underkläder jag är bekväm i. Alltid matchande :D. Min goda vän Åsa brukar säga att jag är en sådan tant… jag vet inte det jag, jag har aldrig sett en tant i matchade underkläder. Jag vet att det finns många som tycker det här är jättekonstigt, men det får stå för dig. Jag mår bra och det är det viktigaste för mig. Hur du mår är ditt problem, kan jag hjälpa dig gör jag det gärna.

[Isa] livet

Isaa

Isaa Sand, en helt onormal person som bor på Ekerö strax utanför Stockholm. Jag ska försöka på bästa sätt förmedla min upplevelse till dig som läsare. Med hjälp av video och bilder ska jag ge dig min vardag, ur mitt perspektiv. jag kommer försöka återge mitt liv som avvecklande IT konsult, som pågående elitidrottsperson, pågående föreningsliv, pågående aktivistarbeten inom HBTQ och kroppspositiva arbeten. Jag kommer med tiden bygga upp denna sida så att du enkelt kan hitta det jag publicerar, och det som publiceras om mig. Med tiden kommer du kunna filtrera ut de bloggartiklar jag skriver utifrån kategorier. Jag försöker vara ganska rak och ärlig, så en del av det jag skriver kan ibland kännas hårt och provocerande. Men det får du som läsare ta. Du kan välja att inte läsa, men jag hoppas att du finner lite glädje och personlig utveckling i att ta del av det jag skriver om mitt perspektiv.

Idag är det Fredag den 12 april 2019, våren är på väg och jag känner hur lusten att vistas ute växer till liv. Aprilvädret gör sig påmint men vad gör det, sol, frisk luft och några snöflingor har aldrig skadat, snart sitter vi här med 35° i skuggan och alla fläktar är slutsålda. Jag har som ambition att skriva ett blogginlägg i veckan och publicera detta på fredagen. Vill du se mer av mitt liv så hittar du mina andra hittepåer i sociala medier. Jag jobbar med Facebook, Instagram och Youtube för att förmedla kortare händelser i mitt dagliga liv.