Min resa börjar 31:a december 2016. Jag har sedan ett tag tillbaka planerat att komma ut som transperson. Jag hade två val då, och här kan du följa det valet jag gjorde. Det andra valet kommer du kunna läsa om när jag har kraft nog att skriva klart den artikeln.

Det var nyårsafton, jag hade inget planerat med vänner. Jag skulle vara hemma, göra så lite som möjligt och ”komma ut”. Jag valde att komma ut på nyårsafton, för jag trodde att ni inte skulle ha tid för mig. Jag hade hoppats på att kunna gå under radarn och att ni skulle vakna upp på nyårsdagen, trötta och kanske bakis och bara scrolla förbi mitt offentliga inlägg på Facebook. Jag valde att komma ut till er alla, samtidigt, för att ingen skulle komma i kläm. Ett fåtal personer visste om det innan, men det var inte många. Jag hade fel, ni hade tid för mig. Under de kommande 11 timmarna gjorde jag inget annat än att svara på kommentarer, meddelanden, sms och samtal. Jag låg i sängen innan tolvslaget den kvällen. På den här sidan kan du följa min förändring. Äldst bilder ligger sist.

På tränaruppdrag i Leksand. Min dotter hörde av sig och ville börja träna igen. Absolut sa jag och slängde mig i bilen och åkte 35 mil enkel resa för att träna tillsammans i 1,5h. Jag älskar min dotter över allt annat.
På hotellet efter SMs första dag. Jag släpper ibland ganska avklädda bilder på mig själv för att jag vill visa att alla kroppar är ok oavsett hur den ser ut. Min ser ut så här. Något jag har gömt i 40 år.
På väg till inomhus SM 2019. Utan skägg, känns bättre än sist, men är inte riktigt 100. Rakningen är fortfarande ett problem.
En look jag bara älskar, dessutom med världens bästa dotter.
Alla bilder är inte graciösa och seriösa även om ämbetet är det.
Testar en ögonmakeup. Jag gillar verkligen mitt sminkade ansikte.
En hockeymatch i Leksand, iförd tights och en svart stickad klänning. Sminkad med maskara, eyliner ögonskugga och foundation. Leksand är kanske inte riktigt mogna för onormativa personer.
Mina bröst har jag alltid haft, och avsaknaden av dessa är en stor nogozone i min dysfori. Här är bland de första gångerna jag rör mig i kollektivtrafiken i urringat.
Jag fick stå på pallen under SM i tavla och jag sköt min första tävling i kjol. Under samma helg dömer jag även recurve guldfinalerna live på SVTplay, i kjol.
SM i tavla, jag har beslutat att låta håret växa. Bär RFs HBTQ bindel med stolthet.
Min första officiella bågskyttetävling där jag kommit ut som transperson för bågskyttesverige.
Första gången jag går ut utan skägg. Inte riktigt bekväm med det, men största problemet är att ska jag vara skägglös måste jag raka oftare än huden vill.
Min första Pride som icke-binär. Tack för sällskapet Tom <3!
Min första stora förändring är mitt hår. Elvira Tiric fick fria händer att göra något, sedan dess har jag älskat lila hår.
Första bilden som jag har på mig själv där jag bär mascara. Känslan är nästan euforisk och känslan av kvinnlighet är jättestor, även om jag så här i backspegeln ser att den är nästan lika med noll. Men känslan finns där.
Den sista bilden jag har som cis man. Bilden tagen på Julosten, en bågskyttetävling i Motala.

November 2016 – Den sista bilden som jag har som CIS man med stort skägg