20 januari år 2020, tjugotalet, tvåtusentjugo eller tjugotjugo, vad säger vi egentligen? Oavsett är vi i framtiden, en tid som ser rätt oviss ut. 16 januari åkte jag bil mot Dalarna, solen sken från en klarblå, ljus vinterhimmel, det var 9 grader varmt. Varmare än en vanlig midsommarafton. Sist jag var i Dalarna i mitten av Januari och solen sken fån en vinterblå himmel var det -25° ute. Något står inte rätt till, vi lever i framtiden och framtiden försvinner ur vår framtid. Ni fattar? 2020 är det år då du slutar gnälla över skatt på plastpåsar och du gör något konstruktivt, gör det du kan, förvänta dig inte att andra ska göra det åt dig för det är ditt jävla ansvar att dina barn och barnbarn får en planet att leva på.
2020 år det år då min dotter kapade de sista ”barn”banden med sina föräldrar. Hon gifte sig den 18 januari med sin Anton, en person hon känt i 10 år. Jag har bävat för denna dag, med skräckblandad förtjusning. Två unga personer gifter sig, blir man och hustru, herr och fru, bilda ett par för ”all” framtid. Jag gissar att jag vart fördomsfull i mina tankar och sett mitt eget misslyckande som att big NONO. Nu är min dotter gift, nu är hon inget barn längre, förvisso mitt barn, men nu är hon mer av ”min allra bästa vän”. Jag kan inte längre spela ut ”pappakortet” och tala om för henne att så här går det till. Nu får jag vackert fråga om lov innan jag ger ”god råd”. Jag hittade en bild från bröllopet som jag bara älskar, den säger allt, allt de paret fått höra från omgivningen, ska ni verkligen gifta er, ni är ju så unga, tänk på att bla bla bla. Fuck You Fördomar!
För att sammanfatta bröllopet så var det Fantastiskt och över min förväntan till fullo. Några små fadäser men det hör till, och inget som inte gick att lösa. Brudparet hade planerat en fantastisk lång weekend, brudföljet träffades redan på torsdagen för gemensam middag och en hockeymatch, hockey, något som både bruden och gummen fattat tycke för de sista året. Själv inmundigade jag en pizza med brudens mor och såg hockeyn på teve. Torsdagen och Fredagen var fyllda av förberedelser, men bara det sista, ingen egentlig panik. På fredagen var det middag för de närmaste på Korstäppans herrgård, en middag i svensk tapas version där du hittade rätter så som toast med kalixrom, och svensk biff med potatis. Fantastiskt gott, något jag rekommenderar att ni testar när ni passerar Leksand. Lördagen inleddes med frukost, och vi gjorde de sista förberedelserna, vid 14.00 började gästerna trilla in till den middag som brudparet bjöd på vid 16.30. De sedvanliga talen höll och brudens far, skulle hålla ett tal, ett helt improviserat tal, med ett förhör för brudgummen då han väljer att ta efternamnet Sand. Mer minns jag inte av talet, kanske finns det filmat, kanske inte. Det är inte viktigt, det viktiga är det som förmedlas, bara massa kärlek. Klockan 20.00 var det dags för vigselceremonin, det hade regnat hela dagen, men strax innan brudparet gick ut övergick regnet från att ösa ner till att faktiskt sluta, vilket vi inte tordes hoppas på. Brudparet hade skrivit en fantastisk ceremoni, men musik, eldkorgar, lycktor och så bjöds det på varm choklad med vispgrädde.
Efter ceremonin bjöds det till fikabuffé, har du aldrig vart på en fikabuffé har du missat något, fika i överflöd, det fanns åt alla, allt från allergier till veganska bakverk, något jag vet att bruden jobbat med i ungefär ett år innan för att testa, smaka och hitta bra recept, framför allt för oss med allergier och veganer. Talen fortlöpte, och jag är glad att ingen höll ett tal för att vara jävlig och pinsam, utan alla tal var fyllda med lyckönskningar och kärlek.
Det gjorde mig så glad att se min dotters vänner, vänner som jag sett växa upp, vänner som funnits med sedan barns ben, plötsligt stod de där, som vuxna individer. Vänner från barndomen, från grundskolan, från gymnasiet, från folkhögskolan. Det var så underbart att de den gemenskapen av vänner. Parets brudfölje, tärnor och marsalker, WOW säger jag bara, ni är fantastiska, och tack för att just ni är vänner med min dotter, och att jag ibland får träffa er.
Fabbe, Malin, Matilda, Linda, Rebecka, Andersson, Sten och Gustav, ni är nu en del av min familj, vara sig ni vill eller inte. Ni gör min dotter hel, fortsätt så!
En till sak som jag faktiskt var sjukt imponerad av var hur Toastmaster paret Matilda och Torbjörn lyckades hålla ihop hela bröllopet, den energin ni gav var helt fantastisk. Matilda en av Celinas nyaste vänner, men också väldigt nära vän, och Torbjörn Svensson, en person som står helt utanför familjen. Torbjörn tillsammans med sina tolkar gjorde ett fantastiskt jobb. Jag är sjukt imponerad av det arbete de gjorde tillsammans, och vilket tillskott ni gjorde till festen.
Länkar
Korstäppans herrgård
Torbjörn Svensson, toastmaster
Isaa Sand - en helt onormal person 