Redan som 4 – 5 åring vet jag med mig att jag hade funderingar på varför fick inte jag om vissa saker, jag fick ingen kjol. jag fick ingen klänning även om jag ville ha det, och jag förstod inte då varför. Varför hade jag en snopp och min bästa kompis en snippa. Jag kunde stå och kissa i skogen, det var ju enkelt, men det visade min kompis med snippan att hon också kunde. Jag älskade att leka med henne, det var inte det här tuffa, fräna som killa skulle göra, utan det var lite mer stillsamt, vi ritade mycket, pysslade mycket, ibland var vi med och lekte med de andra killarna. Jag miss hur glad jag var när jag faktiskt en dag fick en rosa My Little pony häst av min pappa, och jag minns hur ledsen jag var när en kompis stal den och sprängde den i luften med en kinapuff.
Redan som liten har jag haft en känsla i kroppen, för att beskriva den närmare känns det ungefär som känslan en får när en har glömt något, fast den känns på sitt eget vis så den går att separera från den andra. Jag visste inte vad denna känsla var, jag kunde inte berätta om den för någon, för jag visste inte då att jag hade den. För jag hade den ju jämt. Att det här var förstadiet till min dysfori har jag lärt mig på äldre dar.
Jag led inte av min dysfori för ens jag kom upp i puberteten. Men jag visste inte heller då varför jag mådde som jag mådde, hur det påverkade mig. Min penis har inte för ens sista tiden gett mig dysfori, vilket är en utveckling jag inte räknat med, men den kommer vid vissa tillfällen, i vissa sammanhang. Min första dysfori som dök upp var röstförändringen, många av oss gillar nog inte sina röstar, tycker det är olustigt att lyssna på sig själv inspelad, men min dysfori går lite längre. Jag får rysningar, jag känner mig äcklad av att höra min egen röst, jag får in känslor i kroppen som ger mig signaler om att det vore bättre att sticka sönder trumhinnorna bara för att slippa. Hade jag vart mentalt nedbruten hade nog det vart ett alternativ. Att sjunga var hemskt, jag sjöng i kör i låg och mellanstadiet och jag älskade det. I dag tar jag knappt ton när någon fyller år. Röstdysforin är opererbar, men jag vet inte om jag är beredd på att ta komplikationerna, så jag ser fram emot att börja jobba med en logoped för att förändra mitt sätt att använda min röst.
Den andra dysforin som dök upp var kroppsbehåring, jag ville inte ha hår på kroppen. Hår på benen, på armarna, på bröstet, på ryggen, på rumpan. Överallt finns det hår. Dysforin över kroppsbehåring är ett av två stora problem jag har idag. Jag vill inte visa mig, jag blir äcklad av att någon ser min kropp med hår på. Idag rakar jag mitt hår som jag ser och kommer åt, det som ger mig dysfori dagligen. Tyvärr vill inte min hud rakas lika ofta som jag vill för att hålla huden len konstant, så jag får raka efter schema. Vet jag att jag ska bort på något, eller träffa någon där jag vill bära en urringad tröja får jag planera in i veckokalendern vart rakningarna ska ske för att jag inte ska lämna duschen blodig. Ibland händer det att dysforin tilltar när jag duschar utanför schemat, jag skär sönder mig så blodet rinner för att hårsäckarna är irriterade. Resultatet blir att jag blöder, och kan ändå inte bära den tröjan jag vill, för jag blir full i sårskorpor. Jag har testat i stort sett allt som jag kan göra på egen hand, det enda som finns kvar att göra är att ta bort det med laser, vilket jag tyvärr inte har råd med. hade jag kunnat få rensa bröstkorgen hade det vart en stor vinning och ett betydligt lättare vardagsliv att leva. Dysforin finns inte över hår i ansiktet, vilket är lite underligt. Fast just nu är jag glad över det, min skäggväxt gömmer lite skavanker i ansiktet som jag inte är överens med ännu, även om det går framåt på den fronten med.
Min tredje, men andra stora dysfori är mina bröst. Sedan jag var liten har jag haft bröst, för att jag vart tjock. Jag har vart glad åt mina små bröst, fast jag inte har vågat säga det som yngre. Jag formade ofta min händer runt brösten, kände på dom, klämde på dom och fantiserade om att dom en dag skulle bli stora. Men eftersom min kropp ger mig mer testosteron än jag vill ha så blev det inte riktigt som mina fantasier. I dagsläget lider jag av dysforin för avsaknaden av de bröst jag vill ha. Jag väljer att hålla den storlek på min kropp som jag har idag för att bibehålla de bröst jag har. Går jag ner i vikt, vilket vore bra för mina fötter och knäns skull så kommer jag tappa de bröst jag har och då kan jag lika gärna ligga kvar i sängen resten av livet. Eller så ser jag till att träning kompenseras med choklad. När min diagnos är klar kommer jag behöva minska mitt BMI till 30, ligger på 38 idag, för att jag ska erbjudas operation. En plan för hur jag ska tappa dessa 8 steg på BMI skalan finns redan. Största problemet blir att jag kommer tappa mina bröst, om jag inte går över på östrogen som hormon i kroppen, vilket jag är villig att göra för att må bättre. För att operationen ska bli bra behöver kroppen minst ett år på östrogen för att den ska hinna förflytta fettdepåer. Förhoppningsvis ger den resultat fort på mina bröst så fettet flyttas dit som jag vill, vilket skulle underlätta dysforin. Som alternativ är att bära någon form av protes. I dag använder jag till viss del inlägg i mina bhar för att flytta brösten dit jag vill ha dom för en naturlig form. Dessa inlägg kan bytas ut mot silikonproteser, det hade jag vart avhjälpt med för dysforiska tankar även idag, men dessa skulle jag få betala själv i dagsläget, vilket jag tyvärr inte har råd med. Då skulle jag kunna bada och simma, vistas i vatten och på stranden utan att må dåligt.
Den sista dysforin jag känner är den som kommit på senare tid, ju mer feminint jag fått mitt uttryck desto mer har dysforin för min penis växt, inte för sexuellt nyttjande av den utan för att den är i vägen, dysforin kommer när den hänger och dinglar fritt, vilket är ganska enkelt att lösa. Jag bär alltid tighta trosor som håller fast paketet, och det finns tekniker för att platta ut och dölja det för att använda kläder som är tighta i den regionen. Dock är det ett problem att kissa när en använder den tekniken. Om och huruvida jag kommer göra något åt den vet jag inte i dagsläget, det får framtiden visa. Något som däremot kopplas till dysfori runt penisen är den ovilja jag har till penetrerande sex. Tidigare har jag känt av den till och från, men långt i från jämt, knappt att det går att säga ofta, men den har funnits där. I dagsläget kan jag inte ens tänka mig att stoppa in min penis i någon, eller något.
Isaa Sand - en helt onormal person 