[Isa] dysfori, hbtq, livet

Sexuell läggning och könsidentitet

Eftersom vår norm gärna delar in individer i fack, så hamnar jag i HBTQ facket som transperson, oavsett om jag vill eller inte i facket T. Ställer du dig utanför könsnormen hamnar du också där, i facket Q, de övriga i facket knullar med personer av samma kön, vissa med båda binära könen några bara med samma, det är facket H och B. Det här är normen, något som samhället skapar, samhället vill alltså klumpa ihop personer som har en annan inställning till sin kropp än den kropp det har, med personer som knullar andra av samma biologiska kön. Behöver det vara så här? När är fastställd könsidentitet ens viktig? Varför behöver människan veta vilken fysisk kroppsdel den har mellan benen? Människan behöver koppla ihop 2 typer av biologiskt olika könsorgan för att reproducera sig. Det ena organet gör det enklare att stå och kissa än det andra. Samhället anser visst att det här är EXTREMT viktigt.

Jag har en avvikande könsidentitet, jag är född med kromosomuppsättningen XY, gissar jag. Det finns över 20 olika avvikande kromosomuppsättningar runt X och Y kromosomer. Det gissade även läkaren när jag föddes 20 april 1976, på grund av normen och att jag hade det utanpåliggande könsorganet. Så här med facit i hand, nåja inte riktigt facit ännu, men en god bit på väg så anser jag att han hade fel. Så nu tar vi och benar ut lite begrepp. Vi har ett ord som heter KÖN, det är starkt förknippat med organ, identitet och även sport. Sporten biljard och Kön kan vi sluta prata om redan nu, det intressanta är kön och kön, på engelska heter det ”sex” och ”gender”. Det hade vart MYCKET lättare att hantera frågan om vi hade haft skillnad på kön och kön. Om vi börjar med det lätta, KÖN, organet, fiffin, penisen, fittan, kuken eller vad du nu vill kalla den, organet som är till för att reproducera med, kissa med och människan har ju även blivit belönad med ett lustcentra i könet så vi kan ha sex, och de flesta kan njuta av det. Könsorganet är just bara ett organ, medan din könsidentitet är så mycket mer.

Könsidentitet bestämmer du själv, din könsidentitet bygger på fler faktorer än vad begreppet kön som pekar på binär man eller kvinna gör. Könsidentiteten kan du bygga upp av ditt könsuttryck, ditt sociala kön, ditt språkliga kön, ditt juridiska kön och ditt könsorgan.

Könsuttryck
Ditt könsuttryck är hur du själv framställer dig, du väljer själv hur du ser ut, och hur du uttrycker dig, det blir ditt könsuttryck. För många, framförallt äldre transpersoner är könsuttrycket svårt, kroppen är byggd på en hormonuppsättning som ger vissa drag, fel drag hos en binär transperson. Det här går att ändra till viss del, men det är svårt. Vi transpersoner pratar om att passera, det är när vi lyckas presentera ett könsuttryck som avviker från det vi föddes i men som inte uppfattas av den som tittar. För min egen del inträffar det här ibland, ända tills jag öppnar munnen och pratar. Min resa har vart från en ruff skäggig cis man till ett mer feminint kvinnlig uttryck, något jag trivs väldigt bra i. På vägen har jag passerat #beardandboobs till att nu landa i den jag är.

Socialt kön
Ditt sociala kön är hur din omgivning förhåller sig till dig, hur din närmsta umgängeskrets ser dig, hur din bekantskapskrets ser dig, hur din grannskap ser dig, hur samhället du bor i ser dig och så vidare. Ju längre ifrån ditt jag du kommer ju svårare blir det med det sociala könet, om vi bortser från de rövhattar som alltid finns i våra familjer, vänskapskretsar och grannskap som vägrar acceptera dig och din vilja. ”Det finns bara två kön” gastas det ut. Hade du sagt ”Det finns bara 2 juridska kön i Sverige” hade du haft rätt. Fördelen med att komma ut lite längre ut i omgivningen är nya bekantskaper, de som aldrig känt dig som något annat än den du är nu. Du kanske skaffar ett nytt jobb, ny hobby och där kan du vara den du är idag. Det här är en fantastisk känsla, men sen kommer dom här, familjetillställningarna där din familj samlas och där finns det alltid någon som inte riktigt fattat galoppen, använder ditt gamla namn, kommenterar att kläderna inte klär dig, du är finare i byxor än kjol och alla sådana där saker. Det är tillräckligt för att vi ska kastas bakåt, dit vi inte vill vara, där vi mår dåligt och sakta bryter ner oss själva. Vill du vara den som bryter ner en person i din familj? Nej tänkte väl det, se då till att du gör som person vill, och kanske till och med ber om. På min dotters bröllop fanns det EN person som kallade mig vid det namn jag fick av min mamma och pappa, alla andra använde Isaa. Lite som att spela fotboll på en hockeyrink kan jag tycka.

Språkligt kön
Ditt språkliga kön är precis upp till dig själv att sätta reglerna för. Jag själv har gått från att använda hen/den som pronomen till hen/hon, och nu till hon/hen, vilket anges i prioritetsordning. Många gånger har jag fått höra att hen inte är ett ord, hen betyder höna, och hen är så svårt att använda. Att det är svårt att använda och en vanesak, det kan jag köpa, men du måste lära dig, för åter igen, jag gissar att du inte vill vara en rövhatt. I mitt fall, så har jag valt namnet Isaa, Inte Issa, det är en helt annan snubbe i vit klänning och helskägg. Mitt namn uttalas Isa, ett namn som här i Skandinavien anses vara feminint, så vill du inte använda hen, använd hon då. Eller låt bli att använda pronomen. Språket blir lite annorlunda då, men fortfarande korrekt.

Könsorgan
Ditt könsorgan, ditt pinkedon, ditt fortplantningsorgan, är just inget annat än ett organ, om du har ett utanpåliggande eller ditt kön inuti kroppen borde inte spela roll, men här har vi det stora samhällsproblemet, MÅNGA anser att har du ett utanpåliggande är du man, har du ett inuti din kropp är du kvinna, PUNKT, oavsett, de skiter i hur du ser det. DE har rätt. Eller? Här anser jag att vi måste få till en samhällsförändring. Din könsidentitet som bygger på så många mer faktorer borde vara av större vikt att ha i passet än en rad som talar om vad du har mellan benen, men det verkar vara svårt, det verkar vara lättare för samhället att acceptera försämrade samhällsförhållanden för kvinnor och kvinnor som blir ihjälslagna än att acceptera att en transperson får avgöra sitt kön själv.

Juridiskt kön
Det juridiska könet är starkt förknippat med det binära man och kvinna. Ditt juridiska kön är ett ord i ditt pass, en kryssruta i en undersökning, inget mer. Så varför bygger samhället upp normen kring detta? Jag förstår inte, kan du förklara?

Innan jag förstod att jag var transperson var jag också fast besluten om att det bara fanns man och kvinna, men det har förändrats, för att jag har lärt mig nya saker på vägen och accepterat vad jag lärt mig. Jag har lärt mig att det jag ser kanske inte är 100% rätt av min föreställning, men vad gör det? Vad spelar det för roll? Könsidentiteten är så mycket mer än bara ett organ som du gömmer i brallan, eller en kromosomuppsättning som ett lab måste fastställa vilken du har för att du till 100% ska veta. Så snälla, om du orkat läsa så här långt så ber jag dig, försök förklara för de som inte orkade läsa ända hit, hur den personen kan göra världen till en liiiten bättre plats att leva på.

[Isa] dysfori, kroppspositiv, livet

Förändringens tid

Någon har i mitt tidigare liv sagt ”Det enda konstanta är förändringen” och jag är ämnad att hålla med. Just det, du kan ha läst det förr i ett annat inlägg. Under sista halvan av 2019 tog min energi slut, problem med jobb, problem med hjärta och massa skit, vilket gjorde min frånvaro från bloggen lite för långvarig, men det är på väg uppåt. Så jag ska försöka sammanfatta vad som hänt i mitt liv sedan sist.

JOBBET
Sista juli började jag mitt nya jobb, ett jobb som jag kan överleva på, jag tog beslutet att lämna IT-branschen för en stund. Så just nu jobbar jag som förare åt Bzzt, ett nytänkande bolag som kör taxi och bud inne i centrala Stockholm med små elektriska fordon. Fördelen som jag ser i jobbet är att jag kan sätta mitt eget schema. Så jag jobbar 4 kvällar i veckan, oftast onsdag till lördag. Vid sidan av det fortsätter så klart mitt konsultande med de små uppdrag jag valt att ha kvar inom IT och Media. Sommaren med Bzzt var en rätt shysst period, varma kvällar, lite regn, just nu är det kallt och blåsigt, och inte alls trevlig att stå still och vänta på körningar, på något udda vis är jag glad åt att vi inte har -25° just nu.

Vid sidan av jobb och IT har jag öppnat upp för privatlektioner i bågskytte, framförallt inom traditionellt bågskytte. Jag har under hösten gjort klart den högsta nivån av utbildning som Svenska Bågskytteförbundet står bakom, den så kallade HTU utbildningen, högre tränarutbildning. Mitt mål är att åtminstone fylla 1 arbetsdag i veckan på bågskytte framöver. Just nu kör jag privatlektioner med två fantastiska tjejer, och jag arrangerar en tävlingsdag i månaden som vi kallar Söndagstradden, för bågskyttar som pilsiktar. Intresserad? Dra ett mail till archery4all@outlook.com, det kommer mer om det i ett inlägg längre fram.

LIVET
Största förändringen som pågår just nu är väl just livet, mins könsutredning pågår hos Anova och jag står nu i kö för att få träffa psykolog, vilket bör ske här i vår. Väntetiden för att ta ett steg är horribel, 5 – 6 månader mellan möten. Jag börjar mer och mer hitta hem på den feminina sidan av livet, kanske till och med helt och hållet på den kvinnliga sidan. Om vi tänker oss en linjal där 0 är kvinnligt och 30 är manligt och 15 är neutralt så håller jag mig numera helt och hållet på den lägre skalan på linjalen. Mellan 0 och 10 är det dagliga, hamnar jag över 10 kommer könsdysforin med stormsteg, jag mår dåligt, depression, mörka tankar om mig själv. Då får jag ta mig i kragen och jaga ner mig själv på rätt sida linjalen. Så vill du hjälpa mig? Tack, använd då det namn jag själv valt Isaa, inte mitt födelsenamn, det får mig att hamna på felsida linjalen. Använd rätt pronomen, hon eller hen. Hen är för många svårt att använda, men använd hon då, eller undvik pronomen och använd namnet Isaa.

FAMILJEN
Min lilla familj, det är inte många som räknas dit, men en av oss är min dotter Celina, mitt hjärta och mitt allt, som precis gift sig med sin Anton, så familjen har blivit lite större i alla fall. Vi har inte för så lång tid sedan passerat Jul, en högtid som jag inte alls gillar, jag tycker om kärleken och omtanken, men absolut inte det kommersiella med att allt måste köpas. Jag fick en adventskalender av min dotter som hon gjort själv, där hon lär mig liiite teckenspråk. Det här är nog bland det finaste jag fått på länge. Så nu kan jag berätta vad jag heter, vilket persontecken jag har och hälsa tillbaka på andra teckenspråkspratare. Jag fick mitt persontecken av Torbjörn Svensson, söndagen efter min dotters bröllop, och det är tecknet för bågskytte, oväntat? Nja kanske inte. Att lära sig teckenspråk är nog bland det roligare jag försökt lära mig här i livet.

Nyduschad, nyrakad, knallröd i ansiktet och taskigt ljus, men här säger jag i alla fall ”Hej, jag heter Isaa och mitt persontecken är [tecken för bågskytte]”

BÅGSKYTTET
Det idrottsliga bågskyttet har saktats ner lite, jag tränar inte fullt lika mycket pågrund av den hjärtmedicin jag äter för det förmaksflimmer jag haft under några år. I höstas valde jag att gå på medicin då jag inte har några planer att försöka nå en landslagsplats inför 3D EM, då jag helgen efter 3D EM står som huvudarrangör för SM i Tavla utomhus här på Ekerö. Så nu äter jag en form av betablockerare, rödlistad som doping så det skriker om det, men den som lagt dit den har nog aldrig testat. Det här hände mig, min redan ganska dåliga kondition halverades, det blev plötsligt jobbigt att gå till ICA och handla. Adrenalin finns inte, och jag påverkas inte av att utsättas för press, vilket jag är beroende av. Att skjuta en final med direktutslag känns ungefär som att ta beslutet om en ska svänga höger eller vänster i nästa korsning, skittråkigt. Visst, några kanske har fördel av just det, men inte jag. Pulsen får jag knappt upp över 100 slag i minuten vilket gör det svårt att konditionsträna och bränna fett som jag vill göra och kommer att behöva göra. Men jag har träffat en specialist som ska försöka hjälpa mig gå från betablockerare till en annan medicin som förebygger problemet istället för den som nu bara begränsar effekten av flimret. Nu när dotterns bröllop är över påbörjar finliret inför SM, jag har inga större ambitioner förutom att delta, göra mitt bästa, ha roligt och slutföra tävlingen. Det räcker gott just nu. Runt omkring håller jag på att bygga ett projekt archery4all där jag ska försöka hjälpa personer i utanförskap att få en lite bättre livssituation genom idrotten och den relativt snälla sporten bågskytte.

FRAMTIDEN
Vad framtiden ger återstår att se, men det som planeras är min dotters återvändande till Stockholm för att slutföra sina studier, jag ska avsluta min könsutredning och påbörja en kroppsförändringsresa. Jag ska ska skaffa ett nytt jobb, och kanske sätta mig i skolbänken. Följer du med? Det hoppas jag.

Vi ses ❤

[Isa] dysfori, kroppspositiv, livet

Det enda konstanta är förändring.

Det enda konstanta är förändringen var ledord som jag först stötte på hos en av mina tidigare arbetsgivare här i Stockholm. Jag är ämnad att hålla med, även på det personliga planet. För 2,5 år sedan visste jag med säkerhet att jag inte var man. Jag passade inte in i den stereotypa bilden av den cis man jag uppfostrat till. Den jag levde upp till i 40 år och bemästrade med bravur. I 40 år spelade jag teater, för er. Jag minns tillbaka på tillfällen där teatern övergått till vad jag idag ser som lögn, vilket jag skäms för. Jag har aldrig haft för avsikt att ljuga, men det är ju det jag gjort. Jag har ljugit för mig själv genom att undangömma mitt riktiga jag. Situationer i dåvarande livet där jag upprätthållit illusionen blir en lögn. Jag vet att jag dömer mig själv hårt, det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra.

Uffe och Rune, herrarna av talesättet det enda konstanta är förändringen finns kvar i minnet och de kommer alltid finnas där. För 2,5 år sedan kom jag ut som icke-binär. Jag ställde mig då utanför mansnormen, men den fanns där och jag klädde mig i den ibland, mina kläder blandades, herrkläder med damkläder. En top istället för en t-shirt, ett par byxor med hög midja istället för jeans. Idag är hela min garderob utbytt. Det finns inga herrkläder i den. Tidigare svängde jag på skalan om noll är man och 10 kvinna, mellan 1 och 9. Numera sedan jag vågar ta plats pendlar jag mellan 6 och 10. Oftast mellan 7 och 10. Alltså övervägande kvinnligt och jag trivs så jävla bra. Jag har dock vissa steg till att ta, som jag behöver göra. Jag behöver ”ta mark” i mitt eget sinne att kunna hitta mig själv i vikingahobbyn igen. Att hitta mig själv och kunna stoppa undan den matcho snubben och hitta den jag kan vara.

[Isa] bågskytte, dysfori, livet

Thors 3D, en hållpunkt i min utvecklingsresa

Idag var det tredje gången jag stod på prispallen på Thors 3D i Sigtuna. För tredje året i rad tar jag med mig en bronspeng hem. Sigtunas tävling är en jättefin tävling med vackra vyer, tävlingen går över gravfält och öppna fält och en del fin gammal skog. Tävlingen brukar vara en av de svårare på året, långa håll och ganska små poängzoner att skjuta på. Jag gillar det skyttet, men det är långt ifrån alla som står pall för det mentalt. Bommarna kommer ganska ofta när avstånden sträcks ut. Jag gick runt dagen med en bom, som jag sköt på banans största vildsvin, och det var inte ens långt håll, men men det är sånt som händer.

För tre år sedan hade jag nyss kommit ut som icke-binär. Jag hade precis tagit steget att färga håret, ojj vilket steg det var. Från råttfärgat till lila, då med blond nacke. Känslan att vara ute och kunna vara sig själv var euforisk, jag pushade mina gränser, långt utanför mina komfortzoner. Jag har lila hår, jag har maskara, jag hade långa naglar, jag äger världen. Allt var nytt, även det som var gammal blev nytt, hur gjorde jag, hur skulle jag bete mig. Hur gjorde jag förut. Tankarna spökade, ofta på annat än bågskytte. Jag gick på helspänn, vad skulle andra säga, tänk om någon säger något, hur ska jag bemöta det? Ska jag bemöta det? Jag var sjukt osäker. Ingen inom bågskyttet visste om min könsdefinition och mitt pronomen.

2017. Jonas, den nyss utkomne icke-binära bågskytten. Den 21:a oktober det här året bytte jag namn till Isaa. På bilden från vänster: Robert Antman, Henning bagge, Jonas Sand

Förra året stod jag på pallen igen, lite mer synligt förändrad. I min egna värld har jag tagit ENORMA kliv, ”shit jag är så feminin så att öronen trillar av” känndes det som. Håret är fortfarande lila, maskaran finns där, och jag har skaffat mig en skjuttröja som är obekvämt tight. Från att skjuta i en säck till något som i min dåvarande värld känns som ett ormskinn. Byxorna jag bär var det mest feminina jag visste, dom är ju faktiskt köpta på avdelningen som butiken anser vara för kvinnor. Jag mår avsevärt mycket bättre som människa under denna tävling än året innan. Saker faller sakteliga på plats, utåt syns det inte så mycket, men inombords känns det. Bara att ta steget att börja bära kläder som är tightare på kroppen, att bära kläder som visar mer kroppsformer. På bilden här nedan syns tydliga bilder av en den bh jag har på mig. Vad ska folk säga, vad ska folk tycka. Varenda blick känns, varenda blick känns som om den klär av en in på bara mässingen. Kännslan som finns här är på väg åt rätt håll. Allt känns rätt, jag har gjort rätt val.

2018. Isaa Sand tar bronset, inte Jonas. På bilden från vänster: Lasse Höök, Henning Bagge, Isaa Sand

I dag är den sista dagen på den här eran, den har vart ganska kort, men i morgon börjar den medicinska vägen till att bli den jag vill vara. Idag har jag skjutit med gott självförtroende, jag vet vem jag är och vart jag är på väg. Jag känner inte längre av blickar och jag går inte på helspänn för att lyssna och leta efter vad och om folk pratar om, för att se om det är mig dom pratar om. Det gör jag inte längre. Jag är stolt för den jag är, jag är stolt över mitt val att leva, jag är stolt över mitt val att fortsätta idrotta. I dag bär jag inte ett enda klädesplagg som är inköpt på en avdelning vad butiken anser vara för män. Skorna kommer från en butik som inte skiljer på män eller kvinnor, men mina 45or får tyvärr sällan plats i skor med mer färg, som hittas på avdelningen som butiken anser vara för kvinnor. Min skjuttröja är tight, den visar min kroppsform, den knappt existerande, men i alla fall. Mina bröst syns, min mage med. Brösten håller med lite hjälp den storlek jag framöver vill ha för att känna mig rätt. Ögonbrynen är plockade, eyelinern knivskarp, maskaran perfekt, håret lagomt ruffsigt, byxor med hög midja och utökad vidd nertill. Figurnära skjuttröja och hårband.

2019. En glad och positiv Isaa Sand, nöjd med sin prestation. På bilden från vänster: Lennart ”Burken” Carlsson, Robert Antman och Isaa Sand

I morgon klockan 08.30 har jag mitt första besök av många på Anova på Nya Karolinska. I morgon börjar den resa som ska skapa den jag vill vara. När kroppen inte stämmer med vad huvudet tycker skapas något som kallas dysfori, och i morgon påbörjas den livslånga behandling som motverkar dysforin. Nästa år, när jag åter igen intar pallen på den högra sidan kommer det inte ha hänt särskilt mycket i den synbara förändringen, jag räknar med en väntan på 2 – 3 år innan jag kommer någonvart. I morgon presenterar jag de 5 punkter som orsakar mig dysfori, för en överläkare med specialistinriktning på psykiatri hos Anova, sen får vi se vart det leder.

Det jag vet i alla fall är att Ekerö IK – Bågskytte har lika många pallplatser som Wij Bågskyttar har från Ockelbo, Ortviken – Sundvall har en och Stockholms BK har varsin.

[Isa] dysfori, livet

Dysfori, känsla av olust, retlighet och illamående.

Redan som 4 – 5 åring vet jag med mig att jag hade funderingar på varför fick inte jag om vissa saker, jag fick ingen kjol. jag fick ingen klänning även om jag ville ha det, och jag förstod inte då varför. Varför hade jag en snopp och min bästa kompis en snippa. Jag kunde stå och kissa i skogen, det var ju enkelt, men det visade min kompis med snippan att hon också kunde. Jag älskade att leka med henne, det var inte det här tuffa, fräna som killa skulle göra, utan det var lite mer stillsamt, vi ritade mycket, pysslade mycket, ibland var vi med och lekte med de andra killarna. Jag miss hur glad jag var när jag faktiskt en dag fick en rosa My Little pony häst av min pappa, och jag minns hur ledsen jag var när en kompis stal den och sprängde den i luften med en kinapuff.

Redan som liten har jag haft en känsla i kroppen, för att beskriva den närmare känns det ungefär som känslan en får när en har glömt något, fast den känns på sitt eget vis så den går att separera från den andra. Jag visste inte vad denna känsla var, jag kunde inte berätta om den för någon, för jag visste inte då att jag hade den. För jag hade den ju jämt. Att det här var förstadiet till min dysfori har jag lärt mig på äldre dar.

Jag led inte av min dysfori för ens jag kom upp i puberteten. Men jag visste inte heller då varför jag mådde som jag mådde, hur det påverkade mig. Min penis har inte för ens sista tiden gett mig dysfori, vilket är en utveckling jag inte räknat med, men den kommer vid vissa tillfällen, i vissa sammanhang. Min första dysfori som dök upp var röstförändringen, många av oss gillar nog inte sina röstar, tycker det är olustigt att lyssna på sig själv inspelad, men min dysfori går lite längre. Jag får rysningar, jag känner mig äcklad av att höra min egen röst, jag får in känslor i kroppen som ger mig signaler om att det vore bättre att sticka sönder trumhinnorna bara för att slippa. Hade jag vart mentalt nedbruten hade nog det vart ett alternativ. Att sjunga var hemskt, jag sjöng i kör i låg och mellanstadiet och jag älskade det. I dag tar jag knappt ton när någon fyller år. Röstdysforin är opererbar, men jag vet inte om jag är beredd på att ta komplikationerna, så jag ser fram emot att börja jobba med en logoped för att förändra mitt sätt att använda min röst.

Den andra dysforin som dök upp var kroppsbehåring, jag ville inte ha hår på kroppen. Hår på benen, på armarna, på bröstet, på ryggen, på rumpan. Överallt finns det hår. Dysforin över kroppsbehåring är ett av två stora problem jag har idag. Jag vill inte visa mig, jag blir äcklad av att någon ser min kropp med hår på. Idag rakar jag mitt hår som jag ser och kommer åt, det som ger mig dysfori dagligen. Tyvärr vill inte min hud rakas lika ofta som jag vill för att hålla huden len konstant, så jag får raka efter schema. Vet jag att jag ska bort på något, eller träffa någon där jag vill bära en urringad tröja får jag planera in i veckokalendern vart rakningarna ska ske för att jag inte ska lämna duschen blodig. Ibland händer det att dysforin tilltar när jag duschar utanför schemat, jag skär sönder mig så blodet rinner för att hårsäckarna är irriterade. Resultatet blir att jag blöder, och kan ändå inte bära den tröjan jag vill, för jag blir full i sårskorpor. Jag har testat i stort sett allt som jag kan göra på egen hand, det enda som finns kvar att göra är att ta bort det med laser, vilket jag tyvärr inte har råd med. hade jag kunnat få rensa bröstkorgen hade det vart en stor vinning och ett betydligt lättare vardagsliv att leva. Dysforin finns inte över hår i ansiktet, vilket är lite underligt. Fast just nu är jag glad över det, min skäggväxt gömmer lite skavanker i ansiktet som jag inte är överens med ännu, även om det går framåt på den fronten med.

Min tredje, men andra stora dysfori är mina bröst. Sedan jag var liten har jag haft bröst, för att jag vart tjock. Jag har vart glad åt mina små bröst, fast jag inte har vågat säga det som yngre. Jag formade ofta min händer runt brösten, kände på dom, klämde på dom och fantiserade om att dom en dag skulle bli stora. Men eftersom min kropp ger mig mer testosteron än jag vill ha så blev det inte riktigt som mina fantasier. I dagsläget lider jag av dysforin för avsaknaden av de bröst jag vill ha. Jag väljer att hålla den storlek på min kropp som jag har idag för att bibehålla de bröst jag har. Går jag ner i vikt, vilket vore bra för mina fötter och knäns skull så kommer jag tappa de bröst jag har och då kan jag lika gärna ligga kvar i sängen resten av livet. Eller så ser jag till att träning kompenseras med choklad. När min diagnos är klar kommer jag behöva minska mitt BMI till 30, ligger på 38 idag, för att jag ska erbjudas operation. En plan för hur jag ska tappa dessa 8 steg på BMI skalan finns redan. Största problemet blir att jag kommer tappa mina bröst, om jag inte går över på östrogen som hormon i kroppen, vilket jag är villig att göra för att må bättre. För att operationen ska bli bra behöver kroppen minst ett år på östrogen för att den ska hinna förflytta fettdepåer. Förhoppningsvis ger den resultat fort på mina bröst så fettet flyttas dit som jag vill, vilket skulle underlätta dysforin. Som alternativ är att bära någon form av protes. I dag använder jag till viss del inlägg i mina bhar för att flytta brösten dit jag vill ha dom för en naturlig form. Dessa inlägg kan bytas ut mot silikonproteser, det hade jag vart avhjälpt med för dysforiska tankar även idag, men dessa skulle jag få betala själv i dagsläget, vilket jag tyvärr inte har råd med. Då skulle jag kunna bada och simma, vistas i vatten och på stranden utan att må dåligt.

Den sista dysforin jag känner är den som kommit på senare tid, ju mer feminint jag fått mitt uttryck desto mer har dysforin för min penis växt, inte för sexuellt nyttjande av den utan för att den är i vägen, dysforin kommer när den hänger och dinglar fritt, vilket är ganska enkelt att lösa. Jag bär alltid tighta trosor som håller fast paketet, och det finns tekniker för att platta ut och dölja det för att använda kläder som är tighta i den regionen. Dock är det ett problem att kissa när en använder den tekniken. Om och huruvida jag kommer göra något åt den vet jag inte i dagsläget, det får framtiden visa. Något som däremot kopplas till dysfori runt penisen är den ovilja jag har till penetrerande sex. Tidigare har jag känt av den till och från, men långt i från jämt, knappt att det går att säga ofta, men den har funnits där. I dagsläget kan jag inte ens tänka mig att stoppa in min penis i någon, eller något.