Idag var det tredje gången jag stod på prispallen på Thors 3D i Sigtuna. För tredje året i rad tar jag med mig en bronspeng hem. Sigtunas tävling är en jättefin tävling med vackra vyer, tävlingen går över gravfält och öppna fält och en del fin gammal skog. Tävlingen brukar vara en av de svårare på året, långa håll och ganska små poängzoner att skjuta på. Jag gillar det skyttet, men det är långt ifrån alla som står pall för det mentalt. Bommarna kommer ganska ofta när avstånden sträcks ut. Jag gick runt dagen med en bom, som jag sköt på banans största vildsvin, och det var inte ens långt håll, men men det är sånt som händer.
För tre år sedan hade jag nyss kommit ut som icke-binär. Jag hade precis tagit steget att färga håret, ojj vilket steg det var. Från råttfärgat till lila, då med blond nacke. Känslan att vara ute och kunna vara sig själv var euforisk, jag pushade mina gränser, långt utanför mina komfortzoner. Jag har lila hår, jag har maskara, jag hade långa naglar, jag äger världen. Allt var nytt, även det som var gammal blev nytt, hur gjorde jag, hur skulle jag bete mig. Hur gjorde jag förut. Tankarna spökade, ofta på annat än bågskytte. Jag gick på helspänn, vad skulle andra säga, tänk om någon säger något, hur ska jag bemöta det? Ska jag bemöta det? Jag var sjukt osäker. Ingen inom bågskyttet visste om min könsdefinition och mitt pronomen.
Förra året stod jag på pallen igen, lite mer synligt förändrad. I min egna värld har jag tagit ENORMA kliv, ”shit jag är så feminin så att öronen trillar av” känndes det som. Håret är fortfarande lila, maskaran finns där, och jag har skaffat mig en skjuttröja som är obekvämt tight. Från att skjuta i en säck till något som i min dåvarande värld känns som ett ormskinn. Byxorna jag bär var det mest feminina jag visste, dom är ju faktiskt köpta på avdelningen som butiken anser vara för kvinnor. Jag mår avsevärt mycket bättre som människa under denna tävling än året innan. Saker faller sakteliga på plats, utåt syns det inte så mycket, men inombords känns det. Bara att ta steget att börja bära kläder som är tightare på kroppen, att bära kläder som visar mer kroppsformer. På bilden här nedan syns tydliga bilder av en den bh jag har på mig. Vad ska folk säga, vad ska folk tycka. Varenda blick känns, varenda blick känns som om den klär av en in på bara mässingen. Kännslan som finns här är på väg åt rätt håll. Allt känns rätt, jag har gjort rätt val.
I dag är den sista dagen på den här eran, den har vart ganska kort, men i morgon börjar den medicinska vägen till att bli den jag vill vara. Idag har jag skjutit med gott självförtroende, jag vet vem jag är och vart jag är på väg. Jag känner inte längre av blickar och jag går inte på helspänn för att lyssna och leta efter vad och om folk pratar om, för att se om det är mig dom pratar om. Det gör jag inte längre. Jag är stolt för den jag är, jag är stolt över mitt val att leva, jag är stolt över mitt val att fortsätta idrotta. I dag bär jag inte ett enda klädesplagg som är inköpt på en avdelning vad butiken anser vara för män. Skorna kommer från en butik som inte skiljer på män eller kvinnor, men mina 45or får tyvärr sällan plats i skor med mer färg, som hittas på avdelningen som butiken anser vara för kvinnor. Min skjuttröja är tight, den visar min kroppsform, den knappt existerande, men i alla fall. Mina bröst syns, min mage med. Brösten håller med lite hjälp den storlek jag framöver vill ha för att känna mig rätt. Ögonbrynen är plockade, eyelinern knivskarp, maskaran perfekt, håret lagomt ruffsigt, byxor med hög midja och utökad vidd nertill. Figurnära skjuttröja och hårband.
I morgon klockan 08.30 har jag mitt första besök av många på Anova på Nya Karolinska. I morgon börjar den resa som ska skapa den jag vill vara. När kroppen inte stämmer med vad huvudet tycker skapas något som kallas dysfori, och i morgon påbörjas den livslånga behandling som motverkar dysforin. Nästa år, när jag åter igen intar pallen på den högra sidan kommer det inte ha hänt särskilt mycket i den synbara förändringen, jag räknar med en väntan på 2 – 3 år innan jag kommer någonvart. I morgon presenterar jag de 5 punkter som orsakar mig dysfori, för en överläkare med specialistinriktning på psykiatri hos Anova, sen får vi se vart det leder.
Det jag vet i alla fall är att Ekerö IK – Bågskytte har lika många pallplatser som Wij Bågskyttar har från Ockelbo, Ortviken – Sundvall har en och Stockholms BK har varsin.
Isaa Sand - en helt onormal person 